Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Under den glittrande månen

Sommarnatten var ljummen, och det doftade av nyklippt gräs och kaprifol från de prunkande trädgårdarna längs den lilla landsvägen. Emma, med sin slitna ryggsäck över axeln, vandrade hem från bion i byn. Hon hade egentligen tänkt ta bussen, men den hade åkt iväg precis framför hennes näsa, så nu gick hon istället den slingrande vägen hemåt.

Plötsligt hörde hon ett skrapande ljud bakom sig. Hon vände sig snabbt om, hjärtat slog dubbla slag. Där, under gatlyktans bleka sken, stod en ung man och höll upp en av hennes sandaler. Hon hade inte ens märkt att den glidit av.

”Du tappade den här,” sa han med ett snett leende.

Emma granskade honom. Hans mörka hår låg rufsigt över pannan, och han hade en sliten skinnjacka som såg ut att ha varit med om många äventyr.

”Åh, tack! Jag hade inte ens märkt det,” sa hon och tog emot sandalen.

”Jag heter Leo, förresten,” sa han. ”Det ser ut som vi är på väg åt samma håll. Får jag göra dig sällskap?”

Emma tvekade ett ögonblick, men det var något med hans avslappnade sätt som gjorde att hon nickade. ”Visst.”

De började gå tillsammans, och snart hade samtalet flutit in i en lättsam rytm. Han berättade om hur han nyligen flyttat till byn för att hjälpa sin farbror med ett gammalt bageri, och Emma kunde inte låta bli att skratta åt hans klumpiga försök att lära sig baka bröd.

När de nådde Emmas grind stannade de upp. Hon kände sig oväntat besviken över att promenaden var slut.

”Så, jag antar att det här är hejdå,” sa Leo och stoppade händerna i jackfickorna.

”För ikväll,” svarade Emma och log.

”För ikväll,” upprepade han. ”Men om du skulle råka tappa en sko igen… Då vet du var bageriet ligger.”

Med ett litet skratt och ett hjärta som bultade lite snabbare än vanligt gick Emma in genom grinden. Hon kastade en sista blick över axeln och såg Leo stå kvar, upplyst av månskenet och gatlyktan.

Kanske, tänkte hon, var den där förlorade sandalen början på något nytt.

Under den glittrande månen – Del 2

Nästa morgon vaknade Emma med en ovanligt pirrig känsla i magen. Det var något med den där promenaden som väckt ett leende hon inte kunde sudda ut. Med kaffekoppen i handen stirrade hon ut genom köksfönstret. Bageriet han nämnt låg bara några kvarter bort. Tanken på att gå dit var frestande, men hon ville inte verka för ivrig.

Men så mindes hon något. Det där bageriet – var inte det platsen som brukade sälja de bästa kanelbullarna i byn? Hon behövde ju ändå köpa frukostbröd. Hon intalade sig själv att det var en helt vanlig handling, inget konstigt alls.

När hon steg in i bageriet möttes hon av en hemtrevlig doft av nybakat bröd och kanel. Bakom disken stod Leo, iklädd ett förkläde som hade fler mjölfläckar än en lekplats en regnig dag. När han fick syn på henne stannade han mitt i rörelsen att strö florsocker över några bullar.

”Emma!” utbrast han glatt. ”Jag hoppades att du skulle komma förbi.”

”Jag behövde bröd,” svarade hon snabbt, försökte låta oberörd. Men hennes rodnad avslöjade henne.

Leo skrattade. ”Du menar att du behövde anledningen att säga hej, eller hur?”

Hon kunde inte låta bli att skratta också. ”Kanske det.”

Han pekade på en stol i hörnet. ”Sätt dig ner. Jag bjuder på kaffe och något att äta. Men bara om du inte berättar för farbror att jag slarvar med jobbet.”

Emma slog sig ner, och inom några minuter satte han fram en kopp kaffe och en kanelbulle som fortfarande var varm. Samtalet flödade lika lätt som kvällen innan. Emma fick veta att Leo hade bott i flera olika städer innan han hamnade i byn, och att han försökte hitta något slags lugn i det lilla livet här.

”Det är annorlunda,” sa han och tog en klunk av sitt kaffe. ”Men på ett bra sätt. Lite som att hitta en förlorad sko i mörkret.”

Hon skrattade och slog till honom lätt på armen. ”Är det här en vana för dig? Att samla upp tappade skor och bjuda folk på kaffe?”

”Nej,” svarade han med ett brett leende. ”Det här är första gången. Och jag tror det är min bästa idé hittills.”

När Emma gick därifrån, med en påse bröd i handen och ett hjärta som slog lite snabbare, visste hon att hon inte skulle kunna hålla sig borta från det där bageriet. Och att det kanske inte bara var för brödets skull.

Leo stod i dörröppningen och vinkade efter henne. ”Glöm inte att komma tillbaka!” ropade han.

”Vi får väl se,” ropade hon tillbaka. Men hennes leende sa allt.

Under den glittrande månen – Del 3

Dagarna gick, och Emma fann fler och fler anledningar att besöka bageriet. Ibland var det för bröd, ibland för kaffe, men mest av allt för att prata med Leo. Han hade en förmåga att få henne att skratta, även när hon haft en stressig dag på jobbet eller kämpade med vardagliga bekymmer.

En fredagseftermiddag, när bageriet precis skulle stänga, klev Emma in som vanligt. Leo höll på att sopa golvet och tittade upp med ett förväntansfullt leende.

”Du kom precis i tid. Jag tänkte stänga lite tidigare idag,” sa han.

Emma höjde på ögonbrynen. ”Varför då? Är det något särskilt?”

Han slängde sopborsten åt sidan och lutade sig avslappnat mot disken. ”Det är det faktiskt. Jag har en plan, men jag behöver en medhjälpare.”

”En plan?” frågade hon nyfiket. ”Vad för plan?”

”Du får se,” sa han och kastade av sig förklädet. ”Kom med mig.”

Innan hon hunnit protestera hade han redan tagit hennes hand och dragit henne ut genom dörren. De promenerade snabbt genom byn, och Emma försökte fråga vad som pågick, men Leo bara log hemlighetsfullt.

Till slut stannade de vid en liten brygga vid sjön. Solen höll precis på att gå ner, och vattnet glittrade i kvällsljuset. Där låg en liten roddbåt, med en picknickkorg prydligt placerad i mitten.

”Vad är det här?” frågade hon och skrattade förvånat.

Leo ryckte på axlarna. ”Jag tänkte att du kanske behövde en paus från bagerilukten. Och jag ville visa dig den här platsen. Det är min favorit.”

De rodde ut på sjön medan solens sista strålar färgade himlen i rosa och orange. När de stannade mitt på vattnet öppnade Leo korgen och tog fram mackor, färska jordgubbar och en termos med varm choklad.

”Det här är… underbart,” sa Emma och lutade sig bakåt för att njuta av utsikten.

”Jag tänkte att du kanske skulle gilla det,” sa han och mötte hennes blick. För första gången verkade han lite nervös. ”Jag gillar att vara med dig, Emma. Och jag tror att jag har gjort det sedan den där kvällen när jag hittade din sko.”

Emma kände värmen sprida sig i bröstet. ”Och jag tror att jag aldrig har ätit så här mycket bröd frivilligt,” svarade hon med ett leende.

De skrattade tillsammans, och det var något i luften som gjorde att tiden stannade upp.

När de rodde tillbaka till land, under en himmel full av stjärnor, kunde Emma inte låta bli att tänka att den här sommaren kanske var början på något som inte bara skulle försvinna med värmen.